Vi var ute sent, husse hade ficklampa med sig. Inte en käft ute, jag lystrade, jag skällde. ” Vad är det med dig, tyst sa husse. ”Hör du inte, det är någon där borta”, jag skäller. ”Tyst med dig, jag varken hör eller ser något.” ”Du är både döv och blind husse”, jag skäller.

” Tyst med dig, du väcker de som sover!” ” Det skiter jag i, hör du inte?” ” Nej jag hör inte, gå och skit med dig, så vi kan gå hem!”

”Titta här säger husse, en stolt fjällskivling!” ” Är du säker, jag tänker då inte äta något som du hittar, du vet väl inget om svamp?” ”Jag har hört talas om att de ser ut så här.” ”Du är inte klok om du tror på hörsägen.” ”Det beror på vem som sagt det.” ”Vem har sagt det då?” ”Annemarie.” ” Det var en jäkla skillnad, då kan vi äta den, hör med henne hur den skall tillredas, hitta inte på något själv för då äter jag den inte.” ”Du slipper jag kan mumsa i mig den själv om du inte vill vara med på svampkalaset.” ”Då ska jag vara med.”

Den du, den ser stolt ut!