”Husse, kolla, två helt vita bamsefåglar på sjön!”

Jag ser det. Det är två svanar, jag fotograferade med mobilen, men jag vet inte var bilderna tog vägen, de försvann ut i cyberrymden, jag får kolla när vi kommer hem om de finns kvar i mobilen.

”Använd kameran då, den behärskar du bättre och de där två hade varit fint för mig att presentera i bloggen.”

Vi får göra ett nytt försök en annan gång, de kommer säkert att stanna här. Jag kom att tänka på att du är bra på att spana, jag är lite förvånad över din fina syn. Det sägs att hundar allmänt ser dåligt, men i gengäld har ett ypperligt luktsinne och en god hörsel. Jag tror du skulle passa som spanare hos polisen.

”Ja, kanske spanare, men jag är för människovänlig för att sätta dit någon tvåbent stackare, de är ju ynkligt svaga, så de måste ha vapen för att kunna försvara sig, såna tycker jag synd om, som inte kan ta för sig med sina egna verktyg.”

Nu blir jag besviken på dig, menar du att du tycker synd om de kriminella, som använder vapen?

”Ja, de har säkert haft en svår barndom med föräldrar, som är fattiga och inte har förmått att fostra dem till rättrådiga ansvarsfulla medborgare.”

Nu tar du till den gamla visan att det är föräldrarnas fel. Nää, varenda individ måste ta ett eget ansvar över sitt liv enligt min mening.

”Jag vet att du är oresonlig, men hade inte du haft dina goda föräldrar, då hade du säkert varit en buse.”

Vad får dig att tro det?

”Du tror alltid att det är rätt det du gör, men jag vet att du har fel många gånger.”

Vadå fel, nu får du förklara dig!

”Förra gången vi var ute, ville du gå in och jag ville stanna ute. Jag streta och drog, men du ville inte förstå. Turligt nog träffa vi ett par tvåbenta, som du samspråkade med och efter det mötet gick du en annan väg hem, så att jag kunde sätta mig och lämna mitt visir.”

Då gjorde jag väl inget fel?

”Joo, det var ju slumpen, som avgjorde att det blev rätt.”

Ja det har du rätt i, men det var ju en skitsak.

”För mig inte oväsentligt.”