”Titta husse, vilken fin gren jag hittat!”

Den kan du ta! Därborta kommer det en hund, då kan ni leka tillsammans med den!

”Kommer det en hund, då bryr jag mig inte om grenen.”

Okay, då tar husse grenen. Va nu då, du släppte ju grenen, nu är den husses, varför detta intresse igen?

”Jag vill ha den!”

Hoppa och försök och ta den!

”Du luras hela tiden, det hjälper inte att jag hoppar, du måste sänka den, så jag når den!”

Nu får du den, nu har den andra hunden passerat, tänk att du kunde glömma den för en gren, du är då för lustig.

”Var tog den andra hunden vägen?”

Glöm den nu, den har passerat, kom nu, följ husse!

”Nä, jag sätter mig här och tittar efter den, förbaskade husse, som lurade mig.”

Jag lurade dig inte, det jag gjorde kallas avledning.

”Sluta med avledning då, jag vill inte missa mötet med andra hundar, det är det roligaste jag vet.”

Jag tycker ni bara hittar på dumma saker tillsammans, ni snor in koppel, slutar lyda och nosar varandra på fel ställen, nej det får bli en begränsning på alla dessa möten.

”Fy, så tråkig du är husse, då ska jag börja dra när du stannar och pratar med damer!”

Det ger du tusan i, förresten, risken är mycket liten, att du gör vad du säger, du är själv så förtjust i alla tvåbenta du möter.

”Det tänkte jag inte på.”

Tanklöshet gäller för dig min lilla Lizette, du går på instinkt och plötsliga infall.

”Jag är i varje fall vaken och ingen sömngångare, som vissa andra.”

Nu kniper du käft din odåga.