Husse berättar om en om en jul, då han var valp och att den julen glömmer han aldrig.

Husse 8 år!

Ett besök hos min mormors bror 1945. Brodern hette Bertil. Han var en god berättare och sällskapsmänniska. Jag tyckte mycket om att lyssna till honom, mina öron var på skaft och ögonen lyste säkerligen av förväntan. Den dagen berättade han om en spännande dag då han med en hårsmån klarade sig från att dras in i valsverket på dåvarande Metallverken i Finspång.

Han avbröt berättandet och sa: ”Du Lennart, vi ska tillsammans gå ut och fixa en god middag, det är kristider men vi har eget kött.”

Han tog mig handen och jag följde stolt med ut, far gick jämsides och vi trampade i snön ut till vedboden. När de vuxna tog ett steg, så tog jag två och då vi kom fram öppnade han en dörr bredvid vedboden och därinne fanns kaniner. Bertil lyfte fram en kanin och lät mig hålla den och jag blev överförtjust för att jag fick den. Aldrig hade jag trott att jag skulle få en kanin i julklapp. Jag kliade kaninen bakom örat och den tycktes trivas i min famn trots kylan.

Då vi kom ut tog Bertil över kaninen tog den i bakbenen och drämde den hårt i huggkubben, varefter han tog yxan och högg huvudet av den. Jag blev alldeles stum och stod med gråten i halsen utan att visa hur ledsen jag blev. Far sa alltid: ”En riktig karl gråter inte.” Den julen glömmer jag aldrig och efter den händelsen ändrades mina tankar om Bertil. Jag tyckte inte om honom längre och hoppades bocken skulle ta honom..