Husse och jag har vandrat på våta vägbanor, leriga skogsstigar och sumpiga ängar i en veckas tid och så kom äntligen dagen med frusen mark under tassarna. Jag tror inte jag har njutit så mycket sedan förra gången det var minusgrader i vårt område. Jag springer fortfarande naken, men husse den veklingen pälsar på sig varje gång vi ska ut, dels tar han på sig termobyxor, dels kränger han på sig kängor med stålnubb och på allt detta en skärmmössa med öronlappar. Han ser inte klok ut i denna utstyrsel.

Förstår han inte att det är bättre att vara naken, att lära sig att härda ut och låta all ragg växa till en skyddande päls. Han har ju förutsättningar, jag har sett honom naken, så jag vet att det växer hår på låren, magen, armarna, bröstet och ryggen, däremot växer det dåligt på skallen, så där kanske han behöver en skärmmössa med öronlappar.

Tänk så mycket enklare det vore varje gång vi ska ut. Nu ska jag sitta och vänta tills han fått på sig all denna mundering precis som om han skulle mönstra till ett vinterkrig, då vi endast ska en tur på någon timma.

Ja, mycket ska man få stå ut med i detta hundliv. Det finns bara en sak som är bra med husse och det är att han är bra som kock. Jag får mycket god mat, enda nackdelen är att han kryddar den så gott så den försvinner ner i ett huj och jag blir så förbaskat törstig. Jag dricker mycket mer än husse. Jag tror han torkar ut, han skulle dricka mycket mer och då jag påpekar det säger han:” Nej, jag kan inte dricka mer, då kan jag bli alkolist!” Då tystna jag, för det trodde jag att han var, men det säger han bestämt, så mycket dricker jag inte. Det går inte att förstå allt, men jag förstår mer än vad folk tror och där är husse och jag överens.

Mycket aptitretande varelser i sjön!