Jag känner inte igen husse idag, jag vill spela boll, men husse ser ut att tänka på något sorgligt!

”Du förstår lilla gumman, det är nu på dagen 6 år sedan min fru dog och idag blir det en lång dag i minnets tankevärld! Först plockar jag fram Begravningsfirmans minnesdokument och tänder några ljus på bordet och låter tankarna fly tillbaka till tiden efter sedan ”DÖDEN KOM OCH HÄLSADE PÅ!”



I sorgens allra svartaste stund berättade husse vad han skrev några dagar efter fruns bortgång och han lade till hur tiden blev efter, då återigen ”DÖDEN KOM OCH HÄLSADE PÅ!”:

Det finns en en mur, som skall besegras. Murar är till för att rivas, en penna är medlet, det är beskedet. Om denna mur inte blir riven, blir dessa rader inte lästa av dem, som saknar tröst, då döden hälsar på. Alla drabbas vi av chocken då en nära anhörig rycks bort och allt känns tomt, meningslöst då döden hälsar på.

Jag sitter vid ett bord och präntar mina ord om livets svanesång. Det var en gång en lyckans tid, tills döden kom och hälsade på, då först insåg jag vad livet gick ut på Att brutalt förpassas från hus och hem med stelnad lem och aldrig mer få återse sitt hem. Jag är någonting, men ändå ingenting bland allt ikring. Jag vandrar här runt i ring att försöka förstå någonting, det jag finner är en klockas pling, som klämtar, spring, spring, för döden väntar bakom alla ting och så är det ingenting.

I dödsrunans dal har jag hamnat. Likt en båt har jag strandat, oförmögen att komma loss. Endast en våg kan skölja mig flott. Det om något vore gott.

Jag sitter här ensam och tänker på förr. Jag önskar att dörren ska öppnas och se min älskade i dörr. Hon återkommer inte, för lie- mannen har bestämt, att hon slutgiltigt har hämtats. Jag gråter en skvätt, tankar gör det inte lätt, jag gråter en skvätt.

Jag valde Dig, Du valde mig att tillsammans leva detta liv. Vi kom så nära, vi blev så kära, som bara vi kan förstå. Du levde med mina brister och jag med dina. Det blev ett klister starkare än Karlssons. Vi gnabbades mycket, men ändå ringde vi alltid varandra bara efter ett fåtal timmar skilda.
Man styr inte, om inte annat blir man styrd av sina egna tankar, då man styr kör man bil eller båt. Man styr inte i kärleksberusning för då är man fånge i känslornas garn, värnlös som ett barn.
Du fick lida i många år, du kände dig förnedrad, kränkt och utan värde, när inte de kroppsliga funktionerna ville bära dig. Du blev utlämnad till mig på gott och ont. Du hade ett helvete innan döden brutalt ryckte dig bort.

Din sämsta sida envisheten, som kunde besegra berg. Den var jag periodvis tyngd utav och den kunde driva mig till svårbemästrade utbrott. Men det klingar svagt mot din storhet som medmänniska. Ett liv är fyllt av glädje, sorg och äventyr, när det är slut har man haft ett rikt liv, du ville att jag skulle bli miljonär, och det klarade du av.

Jag kan önska dig uppståndelse, men vad då till, det var dags att dö från detta slit, all denna skit. Du får vila, du har gjort ditt, nu får andra göra sitt. Jag kan skriva många sidor om dina sidor, men begränsar mig här till dina goda. Det är dem jag vill minnas och förstå. Jag önskar dig vila, jag önskar dig frid från allt ont som drabbat dig. Du var värd ett bättre öde, du var en stilig kvinna, och du vet mina ord, ditt värde, din vikt i guld, som jag skrev i texten till din 50-årsdag.

Din mamma sa: ”Arbeta slav i graven får du vila”, som ung förstod jag inte hur rätt hon hade, då du dog då förstod jag. Älskade hustru vad ska det bli av mig, när du gått bort? Jag tänker gärna bort, att av mig blir aska helt kort.
Många psalmer har jag hört, det har lindrat mer än stört, visst kan jag fly i psalmers sång, men livet har ändå sin egen gång.

Ovan skrivna tankar är de som gnagde sinnet, då döden kom och hälsade på. Sedan har många månader gått i växlande förhoppningar och perioder i tungsinne. Jag kände att jag var tvungen att göra någonting och frågade mig om jag ska sitta ensam i resten i mitt liv och då tog jag beslutet att jag ska söka en ny livskamrat och insåg att det är bråttom för en man i 75-års ålder. Jag bestämde mig för att nätdejta och söka en kvinna, lämpligen en änka, som drabbats av samma öde. Jag träffade en kvinna från Västervik, en pärla, min kompis sa, vilket kap, det säger allt, hon var ett smycke.
Vi fick två lysande år tillsammans och ett halv års skymning till ett nytt: ”När döden kom och hälsade på.”
Samma förtvivlan, samma tomhet, samma frågor, varför?

Med denna kvinna levde jag i fullständig harmoni, hon var glad, jag var glad, vi reste, vi åt, vi drack, vi njöt och trivdes. Ja så bra får man inte ha det, hon blev sjuk, hon blev felbehandlad från början till slut, hon sa:” Vad händer, det här är inte jag.” Det är inte du älskade, detta är inte sant, det är inte verklighet, det händer utanför vår vilja. Vi har blivit de ofrivilliga resenärerna på en resa till dödens rike. Ödet har besegrat oss.

Jag lever vidare, till vad nytta? Nu ska jag vandra, som en oxe efter en operation, som befriat mig från min cancer och vara lycklig. Vad ska jag nu släpa för last? En del frågor får aldrig ett svar, har jag någon framtid, så ligger den bakom mig, men som världen ser ut idag, så får man vara lycklig, att ha blivit så gammal innan araberna tar död på en i vårt invandrartäta land. Stackars deras kvinnor, stackars våra kvinnor, som inte förstår vad de kommer att utsättas för.
Vem bär ansvaret, vem drog detta helvete över Sverige, jag vet, jag nämner inga namn, men jag förbannar de skyldiga.
Att dö nu är en befrielse under rådande svenska förhållande, för det kommer att ske massdöd i Sverige, men jag kommer att leva vidare, för att jag är nyfiken på att se när det brakar åt skogen.

Det gör ont när döden hälsar på/Frizlennart.

Ja du Lizette, det var då det, nu är det du som är ljuspunkten i livet, du är en härlig hund och nu har vi avverkat det första året tillsammans. Det finns all anledning att köra vidare och se vad det kommer att bli av dig med åren, hittills har det gått bra eller vad säger du?

”Det är OK husse, jag tycker att du lärt dig en hel del under vårt första år tillsammans.”